Det finns en underbar folksaga om en bro, Regnbågsbron, som förbinder himlen och jorden. När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågen. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner kan leka tillsammans. Där finns ett litet vattendrag med friskt vatten, tillräckligt med Frolic och solsken, som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar. Djuren är glada och lyckliga, utom för en liten sak: de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad.
Varje dag springer de och leker tillsammans, tills den dagen kommer, då någon stannar upp, och tittar i fjärran. Blicken skärps, kroppen skälver, ögonen spetsas och plötsligt flyger han i väg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare, han har sett dig och återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen och dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut. Äntligen är ni förenade på de saligas ängder!
Varje dag springer de och leker tillsammans, tills den dagen kommer, då någon stannar upp, och tittar i fjärran. Blicken skärps, kroppen skälver, ögonen spetsas och plötsligt flyger han i väg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare, han har sett dig och återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen och dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut. Äntligen är ni förenade på de saligas ängder!
